http://www.eaec-se.org/articles/Johansen/toby_johansen_om_jimmie.htm
Jag har inte alltid samma åsikter som Jimmie Åkeson. Själv tror jag att judarna med USA:s hjälp kommer att ta över världen. Men Åkeson har en poäng i det han skriver. Det kan vi inte bara avfärda som främlingsfientlighet. Det är främst den muslimska sekt som kallas whahabismen med deras sharialagar som jag inte tycker ska få fotfäste i vårt land. Är man antirasist behöver man inte acceptera allt för för det.
VARFÖR FÅR JAG INTE VARA RÄDD FÖR ISLAM?
I Insändare i det politiskt korrekta Sverige får man inte antyda minsta kritik mot muslimer utan att omedelbart bli beskylld för att vara islamofob. Då måste jag acceptera att bli betraktad som islamofob.
Inte för att jag tycker illa om muslimer – utan för att jag är livrädd för islam. Fobi antyder att jag lider av en psykisk åkomma, överdriven rädsla för något. I det här fallet islam. Mot denna fobi borde det ju finnas hjälp och bot, likaväl som det finns hjälp och bot mot andra fobier.
Spindelfobi kan ju t. ex. lindras av att man under kontrollerade former successivt får närma sig dessa små ludna monster. Att man alltså får lära sig att de i de flesta fall är fullkomligt harmlösa.
Av det lilla jag läst ur Koranen blir jag dock inte mindre rädd. Där bekräftas bara min rädsla för denna ideologi. Jag ser islam mer som en politisk ideologi än som en religion. Ska man döma efter dess egna företrädare är det båda samtidigt. Stat, lag och religion är ett och detsamma. Bara detta gör mig livrädd för ett sådant samhälle.
En statsform som är en svuren fiende till demokrati och som anser det rätt att med våld bekämpa denna och varje oliktänkande människa. Ett samhälle, politiskt och religiöst detaljstyrt av det diktatoriska, ofelbara kalifatet, Guds utsändes efterträdare. En lära med det uttalade målet att skaffa sig världsherravälde. En lära där jag med den vetenskapliga och kristna kulturens värderingar är fredlös som otrogen och mindervärdig.
Varför får jag inte vara rädd för detta islamska samhälle?
Den svenska PK-eliten försvarar intill döden det mångkulturella samhället. Intill döden, trots att vetenskapen visar att det krävs homogena eller starkt segregerade samhällen för att de socialt ska fungera. Lika barn leka bäst heter det ju, så Ullenhags ambitioner att blanda alla Guds barn i ett enda Lyckorike är inte bara meningslösa, utan direkt destruktiva. De strider mot bättre vetande. Han kan vräka ut den ena integrationsmiljarden efter den andra, den mänskliga naturen rår han inte på. Kaka söker maka, lika barn leka bäst. Att muslimer och kristna sedan årtusenden är som eld och vatten kan han med all sin godtrogna och naiva beskäftighet inte ändra en millimeter.
Man försöker övertyga mig om att min rädsla är obefogad och barnslig. Att islam också är den absoluta motsatsen till denna tro på mångkultur är bara illvilligt, rasistiskt förtal från Sverigedemokraterna. Islam har inga ambitioner om att ta över världen. Islam är en fredlig religion säger man tröstande. Islam låter sig gärna blandas med andra åskådningar och kulturer. Man påminner mig strängt om att det faktiskt råder religionsfrihet i det här landet. Här i Sverige ja, tänker jag, och än så länge, och tänker på de miljontals kristna som mördas runt om i världen, för att de är kristna och alltså otrogna.
Vi värnar om allas lika värde upprepar denna PK-elit likt dresserade papegojor. Men då räknar de inte in de av islam förtryckta kvinnorna, de av talibaner avrättade och förföljda skolflickorna, de tvångsgifta muslimska barnen, de sexuellt avvikande som riskerar dödsstraff eller alla andra som av olika skäl inte anses rättrogna och kan mördas. Vilket bottenlöst hyckleri av denna PK-elit! Vilket ofattbart svek mot vårt land!
Varför får jag inte vara rädd för islams spridning över världen?
När hedersvåldet sprider sig i Sverige, när vår mat måste anpassas till muslimska krav, när vi måste acceptera halalslakt, när muslimska högtider skall införas i almanackan, när månggifte föreslås införas, när vi av hänsyn till islam inte får fira våra högtider på traditionellt vis, när muslimska kvinnoföraktare tilldöms skadestånd, när kyrkklockor ersätts av böneutrop, när pojkar och flickor inte får bada samtidigt, när sharialagar smyginförs i invandrarkvarteren, när konstnärer mordhotas, när t.o.m den svenska flaggans kors kan ses som en kränkning mot islam, då ska jag enligt PK-reglerna hjärtligt välkomna allt detta för att anses som anständig.
Eftersom jag inte med bästa vilja i världen kan känna någon glädje över denna utveckling, så får jag finna mig i att bli kallad islamofob. Den fördömande och överslätande fobibehandling jag hittills fått av PK-eliten har absolut inte botat mig. Snarare fått mig att undra om det verkligen är jag och inte PK-maffian som behöver psykologisk hjälp.
Varför får jag inte vara fullständigt skräckslagen inför islam?
Vi formligen bombarderas av nyheter om bombattacker, brända kyrkor, och mord på oskyldiga. Bilderna med söndersprängda människor och lemlästade barn förföljer oss. Vi lider med närståendes försök att bära något blödande offer i säkerhet. Vi knyter näven i förbannelse när vi ser föräldrar med den lilla barnkistan på begravningen. Vi sörjer med de unga fanatiska självmordsbombarnas mödrar och offer. Det pågår timme för timme, dag ut och dag in. Men PK-maffians blindstyren vill inte se och gör vad de kan för att vi andra inte heller ska få se.
Den ena islamska gruppen angriper den andra. Miljontals flyr från förödelse och död. Enskilda mördas på öppen gata av fanatiska unga muslimer. Bussar och tunnelbanor sprängs i världens storstäder. Maskerade Jihadkrigare med sina automatvapen skanderar i tvrutan hysteriskt sina ramsor om att döda i Guds namn. Hetsande imamer ropar ut sitt hat mot alla. Ska homosexuella stenas ropar han. JAAAA svarar församlingen som en man. Skäggiga agitatorer förklarar med glödande hat krig mot världen i sina videokonferenser på nätet.
Varför får jag då inte vara rädd för islam?
För mig blir det allt mer obegripligt att inte våra folkvalda och deras PK-eliter delar min rädsla. Vår statsminister måtte väl också se det jag ser i nyhetssändningarna. Men han kanske är upptagen med att fundera över upploppen i den mångkulturella förorten. Stefan Löfven ser väl också på TV. Men han funderar kanske mer på hur han ska få ordning på de felröstande, islamofobiska LO-medlemmarna.
Jan Björklund funderar väl mer kring bristen på arabiskspråkiga lärare.
Jonas Sjöstedt är kanske mer van vid att inte se förföljelse av oliktänkande.
Göran Hägglund borde väl ändå vara lite bekymrad för sina väljare och deras kristna värdegrund, men den finns kanske inte längre.
Jimmie Åkesson är ju rasist, så vad han än säger så bryr de andra sig inte om hans synpunkter. Så har de andra bestämt i god demokratisk ordning. Det måtte glädja islamisterna.
Åsa Romson, Gustav Fridolin och Annie Lööf lever ju i en annan värld och behöver inte bekymra sig om verkligheten.
Alla vi människor har något att säga. Ibland är det bra, ibland dåligt. Åkesson är väl också en människa? Den hemska saudiarabiska sekten whahabismen bör man undersöka närmare, de bygger just nu tre moskeer i Stockholm. Vem vill ha sharialagar, kvinnoförnedring och dödsstraff för småsaker?
